Image Image Image Image Image Image Image Image Image Image

| 28 maj, 2017

Scroll to top

Top

One Comment

Recension - Earl Sweatshirt på Strand | Revue.se

Recension – Earl Sweatshirt på Strand
Sebastian Plengier Ehrnfelt

Profeten har deppat klart

Via tvångsisolering på Samoa, en existentiell kris, ett kritikerrosat debutalbum och en segdragen lunginflammation, som hindrade ett planerat besök på Bråvalla i somras, nådde Earl Sweatshirt slutligen Sverige och Hornstull.

I takt med att den osynlige tonåringen samlat en större lyssnarskara har även historierna om Thebe Neruda Kgositsile vuxit i antal. Stämplad som profet och liknad vid en pubertal Nas har vägen och förväntningarna inte alltid spelat honom i famnen. Men Earl ser ut att slutligen hittat både sig själv och sin roll i rapmusiken.

Framgångarna med Doris, döpt efter hans nyligen avlidna farmor, gav honom något att luta sig emot. Earl är avslappnad och full av förtroende för sin egen röst och förmåga. Dessutom ser han ut att trivas på en scen och därmed bemästra hiphopens kanske svåraste dimension. Till skillnad från Tyler, the Creator och de andra i Odd Future-kollektivet infinner sig inte den upproriska huliganstämningen, utan snarare ett familjärt utbyte med publiken. Vi uppmuntras att byta namn istället för att slåss i en ring.

Med sin starkt DOOM-influerade lyrik arbetar sig Earl igenom hela sin egen diskografi. Han tillägnar mjukare spår som Sunday till ”alla utan penis”, för att bomba igenom Drop, Hive och den effektfulla Centurion samtidigt som Odd Futures energiske allt-i-allo, Taco, fladdar runt honom. I ett brett register varvas mörka och långsamma verser med snabba och tillkrånglade meningsbyggnader. Kvar är svordomarna och de grova förolämpningarna till olika minoriteter. Ena gången är det Sarah Palins utvecklingsstörda son som åker dit, många andra gånger är det kvinnor. Vulgariteterna som konstform är som alltid hårfina, men effekten av ett helt ohämmat spelrum är en av anledningarna till att Earl fascinerar. En annan anledning är den rent lingvistiska briljansen, en talang som en dag kommer att låta honom lämna provokationerna och fokusera mer på sina sällsynt begåvade ordlekar.

Efter att ha tillbringat två år vid en uppfostringsanstalt i Stilla Havet återvände Thebe till en främmande vardag. När han lämnade Los Angeles 2010 handlade livet med Odd Future om skateboard, bacon och kravlösa dagar. 2012 var han istället uppmålad som underjordisk frälsare i en allt plastigare hiphopvärld. Efter bekymmersamma funderingar över sin egen person, kändisskapet, sin farmors bortgång, sin mammas motstånd och sitt förflutna, blev starten på livet som artist ganska knepigt.

Nu har Earl tryckt undan sina demoner. När första singeln från albumet släpptes, Chum, förvånades många av en nedstämd Sweatshirt som verkade trött på det mesta. Det var inte alls den sprudlande 20-åring som studsade runt på Debaser och i vissa stunder skämtade mer än han rappade. ”I’m going to cry for a bit now, but we’ll get all the way back up after this”, lovar han. Ett lila ljus sänker sig över scenen och Chum trummar igång. Så fort den tystnar tar Earl fart uppåt igen. Där uppe lär vi se mer av honom.

Bild från New York Times

Skribent: Noa Bachner

  • Adam

    Snyggt! Jag var också där och håller med om vad du skriver